Still depressing. -
Jag hatar släkt, hatar att behöva umgås med människor just för att man bara har blodsband.
Man ska älska sin släkt.
Följa sin släkt från vagga till grav. Bullshit.
Jag slutade kanske att gilla den finska sidan av min släkt när jag var runt 8-9 år, jag menar, jag kände mig bara obekväm med finskan, jag fattade men kunde inte svara så därför blev alla samtal vi hade korta och koncista för ja, jag skäms över att jag är så dålig på finska och därför har jag aldrig riktigt lärt känna min farfar och farmor, jag skäms för mycket för att kunna föra ett samtal, både på svenska eller finska.
Dessutom är alla extremt tråkiga; skämten är torra, stelheten uppe på hundra och dom vanligaste samtalsämnena brukar handla om jobb, blommor och hur det går för Helena.
Jag träffar min faster och hennes familj, min famor och farfar och min farbror max 4 gånger om året och alla gånger man åker ner är det bara en ren tristess, ett töcken där man går promenader, fikar, äter middag och fikar lite till. Hemskt. Det är ett idogt jobb att inte vara ensam.
Man ska älska sin släkt.
Följa sin släkt från vagga till grav. Bullshit.
Jag slutade kanske att gilla den finska sidan av min släkt när jag var runt 8-9 år, jag menar, jag kände mig bara obekväm med finskan, jag fattade men kunde inte svara så därför blev alla samtal vi hade korta och koncista för ja, jag skäms över att jag är så dålig på finska och därför har jag aldrig riktigt lärt känna min farfar och farmor, jag skäms för mycket för att kunna föra ett samtal, både på svenska eller finska.
Dessutom är alla extremt tråkiga; skämten är torra, stelheten uppe på hundra och dom vanligaste samtalsämnena brukar handla om jobb, blommor och hur det går för Helena.
Jag träffar min faster och hennes familj, min famor och farfar och min farbror max 4 gånger om året och alla gånger man åker ner är det bara en ren tristess, ett töcken där man går promenader, fikar, äter middag och fikar lite till. Hemskt. Det är ett idogt jobb att inte vara ensam.
Kommentarer
Trackback
