It's a good thing tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain
But you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine
Robyn at the Nobel Peace Prize in Oslo 2008.
Be Mine.
Hälften av tiden på helgen är lycka, den andra hälften är dråplig, smärtsam och existerar nästan inte.
Man ligger där och tanken flyger varje gång förbi; jag måste lägga av med dehär, är det värt dagen efter?
Är något värt det?
Skulle jag ha gjort något annorlunda? Skulle kvällen kunnat se annorlunda ut om jag inte hade tappat kontrollen vi just det ögonblicket, man ballar ur, jag gör det alltid.
Och sen efteråt måste jag skriva psykadeliska texter så att jag kan uttrycka min förvirring och ångest.
Men man lever ju bara en gång brukar det heta och varför skulle jag vara ett undantag.
Skulle något kunna stoppa mig?
Varför skulle jag låta något stoppa mig?
Allt är så typiskt.
Jag stannar hemma idag och tänker över mig själv, begravs i Robyn och letar reda på misstagen på nätet.
Kanske hade du ögonen på mig i lördags natt. En tjej i rosa page peruk och stor svart sjömanskavaj, satt nedhukad bakom en bil på gullmarsplan efter att ha filosofiserat med en höghusad 23-åring vid en busshållplats.
men helvete vad kul jag hade.
Jag lärde mig grekiska, nobbade strul, var skälet till att en badrumsdörr pajade, blev pissförbannad på en dum brat och mådde sen skit på söndagen, det var nog värt det.
