sillykid

Egentligen är ja bara galet trött på mig själv, och han som inte förstår.
Jag har blivit ett hormonmonster.
Ingredienserna till ett hormonmonster:
P-piller
Feber & huvudvärk
Avsaknad av nikotin
= Hormonmonster.

Jag hatar Martin och han hatar mig.
Han kommer aldrig att fatta känslan, känslan som alltid kommer att finnas kvar hos mig, dendär jävla tomheten och ensamheten. Han kan inte känna något av det, han är en jävla testosteron robot och jag antar att det är någon slags känslig sida jag försöker få fram hos denna robot, genom att vara så dryg, så jävla kall som möjligt.
Få honom att tro att han inte är ett skit för mig, försöka få honom att förstå hur det var och ibland är fortfarande.
Dendär jävla känslan av att alltid vara den som sitter hemma, att alltid vara den som tvekar.
Känslan av att alla har kul förutom du, att alla är lyckliga och bekymmersfria förutom du. 

Den bekymmersfria, egoistiska, lyckliga med 1000 drömmar och mål är Martin.
Den tomma, känsliga hemmasittarn med noll planer för framtiden är jag.  

Jag hatar dig för att du aldrig förstår och aldrig kommer att förstå.
Fan.